Mycket lång

Idag var Vera på en försenad 5 års kontroll på bvc på morgonen. Hon var mycket spänd innan av okänd anledning och mycket bekymrad för om vi skulle hitta dit. Hon har levt hela sitt liv inom en radie av två kilometer från detta bvc och varit dit själv och tillsammans med Reuben sisådär femton gånger. Många gånger i veckan åker hon också förbi denna vårdcentral när hon är ute i dagisbussen. Men har alltså inte en aning om var bvc befinner sig rent geografiskt.
Nu hittar jag ju dit så vi kom fram i tid och blev raskt insläppta. Allt gick bra, detta barn både ritade och klippte till skillnad från ett annat barn i familjen som helt glömde hur man håller i en sax och aldrig hade sett och än mindre använt en penna enligt egen utsago vid sitt 5 års besök på bvc.
Men så börjades det mätas, för säkerhets skull flera gånger och det visade sig att Vera är lång. Rent av så lång av mätresultaten måste sändas till en läkare för översyn. Visserligen är hon lång numera, längst av alla barnen på dagis där de är tio femåringar och hon är faktiskt tio centimeter längre nu än Reuben var i samma ålder, men att det var så exceptionellt att det krävs läkarinspektion av journalen tycker jag nog är en smula överdrivet. Men man får ju vara glad att man har en engagerad bvcsköterska.

En annan lång figur.

Besöket piggade upp ungen oerhört. Hon lyckades på något vis ha så bråttom när vi cyklade därifrån att hon  tog sig snabbare fram än sin egen cykel och i farten landade före cykeln på trottoaren via en slags saltomortal. Hon gjorde likadan i lördags på väg till ridskolan, en liten vink om att 16 tums cykeln blivit lite väl liten kanske. När hon står på tramporna och lutar sig fram kommer hon alltså så långt fram och högt upp att hela ekipaget tappar balansen och hon själv ramlar framstupa över framhjulet. (Gissa vad hon kommer att få i (h)julklapp). Men hon var på så gott humör att hon bara reste sig upp, borstade av sig och fortsatte cykla mot dagis. Jag begriper inte riktigt vad det var i besöket som gjorde henne så glad men hon kvittrade som en lärka när jag lämnade in henne och snattrade som en and om sitt bvcbesök som om hon varit på Legoland allra minst. 

Julpynt

På vissa ställen i stan började man julpynta redan i början av november, men i helgen som var kom det mer officiella juleriet igång. Kvällspromenaden i söndags gick alltså då till Gustav och Stortorget för att spana in juleljusen. På Gustav hamnade vi i schlageruppladdning.

 Vilket var väldigt uppskattat av ungarna som alltid är redo att lyssna till åttiotalspop.

Men sen tröttnade vi och gav oss iväg några meter till ljusfigurerna som står på torget och sprider ljus.

Där fanns ett antal renar.

En igloo.

 Det är så att minst ena ungen alltid blir suddig.

Där fanns även en liten gubbe som tyckte att han ville vara med på bild.

Sen gick vi vidare till Stortorget. Där en lustig grön gran stod och skimrade. Ännu skojigare blev det när det visade sig att det fanns ett antal spakar man kunde använda till att styra lamporna i granen med.

Vilket var så kul att vi nu varit där tre kvällar i rad och ändrat färg på granen sisådär en kvart per kväll.

Sen dansade vi lite på Stortorget också.

Måkläppen

Eftersom det var lördag, rätt ruskigt väder och vi alla var lite trötta bestämde vi oss för att göra en utflykt. Till sälreservatet Måkläppen. En lagom vindpinad utpost vid Falsterbos kust, endast öppet för besökare mellan november och februari. Vi har varit på väg dit massor med gånger, eller i allafall tänkt att dit skulle man ju ha varit när Sydsvenskan har sitt årliga reportage om området den sista helgen i februari då Måkläppen alltså bommar igen för folk och sälarna kan plaska omkring ostörda i nio månader. Men nu tog vi oss samman redan i mitten av november, köpte kladdkakor, bredde smörgåsar, värmde oboy till ena termosen, kaffe till andra och packade ner våra reflexvästar dessutom. De hade vi tänkt sitta på när vi fikade. Med dubbla par byxor vardera, tjocka sockar, stickade tröjor under jackorna och mössor med öronlappar hoppade vi in i den för dagen orangefärgade bilen och gav oss av.

Väl framme tyckte vi nog att vi klätt oss lite väl varmt för dagens klimat kanske. Falsterbo hade om än inte värme och strålande sol så iallafall uthärdlig väderlek, och det regnade inte alls. Fast det hade det gjort.

Så på gott humör gav vi oss ut på vandringen. Att gå fyra kilometer i bitvis motvind, på sank strand hade bara för ett år sedan varit en i det närmaste outhärdlig prövning. Bara i våras var det ett hiskeligt tjutande under en kortare utflykt till denna strand för att leta bärnsten (efter ett tag låg ungarna i en liten sandgrop och tjöt att de "viiiiiiiiiiill heeeeeeeeeeeeeeem", "nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu" medans jag plaskade omkring i strandkanten och rotade i tången efter bärnsten- och hittade en liten en också-). Men nu travades det på utan minsta knot och vips var vi framme vi skylten som anger att här börjar Måklåppen. Den stod dramatiskt nog en bit ute i havet och hade tångruskor effektfullt draperade runt sig.

Vi beundrade ett gammalt båtvrak på stranden, la märke till att det började skymma och att de rätt många andra människor som var ute och naturmuppade verkade vara på väg åt motsatt håll, alltså hemåt och inte alls på väg ut till havs.

Men vi vandrade oförtrutet vidare (ja, Vera mutades med att hon skulle få fika så snart vi var framme) och hade som mål en liten byggnation som verkade vara strategiskt placerad mitt på sanddynerna. Det var en liten plattform av trä som man kunde klättra upp på och duka upp sitt fika. Det gjorde vi också, men först såg vi faktiskt sälar. De hoppade och lekte i vattnet och på stranden på den del av reveln som var allra längst bort från oss, tvärs över en liten lagun. Exakt hur de såg ut, vilken sort det var och hur många det var har jag inte en aning om, men mot den vita sanden syntes iallafall små svarta fläckar som ändrade läge lite nu och då.

Mycket nöjda med detta tömde vi våra ryggsäckar på fika och satt och beundrade utsikten.

Fikat drog ut en del på tiden och innan vi visste ordet av såg det ut så här på stranden:

Lite småmörkt. Men vi hade med cykellampor och dessutom finns ju fyren  som visar åt vilket håll man ska gå. När man har havet på ena sidan, en liten vattensamling på andra sidan och platt sand i övrigt är det ju rätt lätt även för en familj som oss som inte ens har ett lokalsinne gemensamt utan på sin höjd en kvarts att ta sig tillbaka till utgångspunkten. Som var här förresten:
http://kartor.eniro.se/m/nY6Kp

Vi blev under tillbakavandringen även vittne till ett litet sjödrama. En stor båt (säkert en lyxkryssare tänkte vi eller valda delar av oss iallafall), betedde sig underligt, den stod liksom stilla på havet, eller möjligtvis backade den, så dök en helikopter upp (tyckte vi oss höra, det var ju mörkt så vi såg ingen helikopter, båten var ju upplyst så den såg vi), plötsligt började ett mycket starkt sökljus fara omkring runt den stora båten. "En bebis som ramlat i vattnet från båten" trodde Vera den lätt dramatiska ungen. Vi spekulerade om hur pass kallt det kunde vara att trilla i havet i mitten av november och kom fram till att allt hopp var ute. Efter sisådär en tjugo minuter, kanske en halvtimme gav sig helikoptern av från platsen och även fartyget gav sig av. Lite snopet kort sökande tyckte jag nog som föreställer mig att det blir lite mer uppståndelse om folk trillar i sjön från lyxkryssare om än i Östersjötrafik. Egentligen handlade det hela om detta visade det sig när vi kommit hem igen och slagit igång datorerna. ur Sydsvenskan. Så även om det varken var några lyxkryssare eller vinterbadande bebisar inblandade så slutade allt lyckligt ändå.

På vägen hem var det två förhållandevis ungar som slappade i baksätet. Den ena sov till och med ett tag så hon orkade vara vaken riktigt länge sedan på lördagskvällen.

Lysande

För ett par veckor sedan fanns här utanför dörren en ljusinstallation, massor med ljusinstallationer i själva verket, spridda runt stadsdelen. Guidade turen gavs och naturligtvis gick vi på en sån. Sen vandrade vi varje kväll i stort sett runt och glodde lite här och lite där.

Det var rätt glittrigt i S:t Gertrudporten...

...och det lyste kallt i fontänen...

...stod inte denna bollgran utanför Entré förra året?

Men roligast var "Gigantomaten". Ett fotobås av klassiskt snitt där man fick kliva in och fotografera sig, bilden projekterades sedan på en husfasad. De blårandiga armarna som finns i framkanten tillhör Reuben som är en smula kort och förgäves försöker hoppa upp i tillräcklig höjd för att komma med på bilden. I bakgrunden Vera förstås. Hon var lite klokare och satte sig på stolen som fanns i Gigantomaten.

Vera var dock inte helt nöjd med bilden så på väg hem från dagis någon dag senare klev hon in i automaten med nalle och tog en ny bild.

Gäss

Med viss regelbundenhet slänger vi ut lite bröd åt stadens gäss. Vanligtvis i Kungsparken, men endera dagen kanske vi till och med tar oss till Pildammsparken.

 

Gässen i Malmö är vanligtvis fredliga typer som inte nafsar små barn i fingrarna eller jagar hundar med någon större energi. Mest verkar de plaska omkring i de grunda dammarna och vänta på bröd. Ser de någon människa som ser lovande ut så kommer de pinnande, men håller sig artigt på något stegs avstånd. 

Även gräsänderna håller sig förstås framme.

Ibland har vi sällskap vid matandet.

 

Den 7/11 inträffade en stor händelse här hemma. På vägen hem från dagis lyckades Vera tappa båda sina lösa framtänder, utan att märka det. Hon var ju upptagen med att cykla och prata. Vi upptäckte att de var borta i hissen upp från cykelförrådet. Det var rätt sorgligt ett tag, tyckte Vera. Men så skrev vi en lapp till tandfen där vi intygade att Vera verkligen tappat två tänder och då kändes det lite bättre. På morgonen dagen efter kunde hon till och med tänka sig att posera med sin rejäla glugg. Kan tyckas konstigt, men jag tycker att hon är ett ovanligt vackert barn.