Måkläppen

Eftersom det var lördag, rätt ruskigt väder och vi alla var lite trötta bestämde vi oss för att göra en utflykt. Till sälreservatet Måkläppen. En lagom vindpinad utpost vid Falsterbos kust, endast öppet för besökare mellan november och februari. Vi har varit på väg dit massor med gånger, eller i allafall tänkt att dit skulle man ju ha varit när Sydsvenskan har sitt årliga reportage om området den sista helgen i februari då Måkläppen alltså bommar igen för folk och sälarna kan plaska omkring ostörda i nio månader. Men nu tog vi oss samman redan i mitten av november, köpte kladdkakor, bredde smörgåsar, värmde oboy till ena termosen, kaffe till andra och packade ner våra reflexvästar dessutom. De hade vi tänkt sitta på när vi fikade. Med dubbla par byxor vardera, tjocka sockar, stickade tröjor under jackorna och mössor med öronlappar hoppade vi in i den för dagen orangefärgade bilen och gav oss av.

Väl framme tyckte vi nog att vi klätt oss lite väl varmt för dagens klimat kanske. Falsterbo hade om än inte värme och strålande sol så iallafall uthärdlig väderlek, och det regnade inte alls. Fast det hade det gjort.

Så på gott humör gav vi oss ut på vandringen. Att gå fyra kilometer i bitvis motvind, på sank strand hade bara för ett år sedan varit en i det närmaste outhärdlig prövning. Bara i våras var det ett hiskeligt tjutande under en kortare utflykt till denna strand för att leta bärnsten (efter ett tag låg ungarna i en liten sandgrop och tjöt att de "viiiiiiiiiiill heeeeeeeeeeeeeeem", "nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu" medans jag plaskade omkring i strandkanten och rotade i tången efter bärnsten- och hittade en liten en också-). Men nu travades det på utan minsta knot och vips var vi framme vi skylten som anger att här börjar Måklåppen. Den stod dramatiskt nog en bit ute i havet och hade tångruskor effektfullt draperade runt sig.

Vi beundrade ett gammalt båtvrak på stranden, la märke till att det började skymma och att de rätt många andra människor som var ute och naturmuppade verkade vara på väg åt motsatt håll, alltså hemåt och inte alls på väg ut till havs.

Men vi vandrade oförtrutet vidare (ja, Vera mutades med att hon skulle få fika så snart vi var framme) och hade som mål en liten byggnation som verkade vara strategiskt placerad mitt på sanddynerna. Det var en liten plattform av trä som man kunde klättra upp på och duka upp sitt fika. Det gjorde vi också, men först såg vi faktiskt sälar. De hoppade och lekte i vattnet och på stranden på den del av reveln som var allra längst bort från oss, tvärs över en liten lagun. Exakt hur de såg ut, vilken sort det var och hur många det var har jag inte en aning om, men mot den vita sanden syntes iallafall små svarta fläckar som ändrade läge lite nu och då.

Mycket nöjda med detta tömde vi våra ryggsäckar på fika och satt och beundrade utsikten.

Fikat drog ut en del på tiden och innan vi visste ordet av såg det ut så här på stranden:

Lite småmörkt. Men vi hade med cykellampor och dessutom finns ju fyren  som visar åt vilket håll man ska gå. När man har havet på ena sidan, en liten vattensamling på andra sidan och platt sand i övrigt är det ju rätt lätt även för en familj som oss som inte ens har ett lokalsinne gemensamt utan på sin höjd en kvarts att ta sig tillbaka till utgångspunkten. Som var här förresten:
http://kartor.eniro.se/m/nY6Kp

Vi blev under tillbakavandringen även vittne till ett litet sjödrama. En stor båt (säkert en lyxkryssare tänkte vi eller valda delar av oss iallafall), betedde sig underligt, den stod liksom stilla på havet, eller möjligtvis backade den, så dök en helikopter upp (tyckte vi oss höra, det var ju mörkt så vi såg ingen helikopter, båten var ju upplyst så den såg vi), plötsligt började ett mycket starkt sökljus fara omkring runt den stora båten. "En bebis som ramlat i vattnet från båten" trodde Vera den lätt dramatiska ungen. Vi spekulerade om hur pass kallt det kunde vara att trilla i havet i mitten av november och kom fram till att allt hopp var ute. Efter sisådär en tjugo minuter, kanske en halvtimme gav sig helikoptern av från platsen och även fartyget gav sig av. Lite snopet kort sökande tyckte jag nog som föreställer mig att det blir lite mer uppståndelse om folk trillar i sjön från lyxkryssare om än i Östersjötrafik. Egentligen handlade det hela om detta visade det sig när vi kommit hem igen och slagit igång datorerna. ur Sydsvenskan. Så även om det varken var några lyxkryssare eller vinterbadande bebisar inblandade så slutade allt lyckligt ändå.

På vägen hem var det två förhållandevis ungar som slappade i baksätet. Den ena sov till och med ett tag så hon orkade vara vaken riktigt länge sedan på lördagskvällen.