8:e augusti

Som det blev så tråkigt ikväll när jag letade efter bilder på Harry såg jag att för tre månader precis var det ju 8:e augusti och då var vi på semester minsann.

Inte vår semesterbostad. Däremot ett på 1980-talet byggt hotell, som övergavs innan det överhuvudtaget öppnades.

Stället ligger på en bergstopp västerut på Azorerna med utsikt över vulkantvillingsjöarna  Lagoa Verde och Lagoa Azul från taket.

Utsikten inåt hotell var säkert tänkt att vara svindlande även den med öppet från bottenvåning till taket på femvåningsbyggnaden. 

Nu var ju interiören lite sliten.

Vilket inte hindrade att denna övergivna betongkoloss är ett av de mest besökta turistmålen på Sao Miguel. Jag tror det var enda stället där det var någon slags trängsel på parkeringsplatsen.

Stiligt värre.

På väg in i ruinen.

När vi var klara med hotellinspektionen körde vi ner i dalen och vidare till kusten. Sjöarna på Sao Miguel är ju vulkansjöar som är skapligt fulla med kemikalier så vill man bada, då badar man i havet. 

Havet vi hittade denna dag hade egenheten att knytnävsstora stenar  kom virvlande i hög hastighet i varje våg  de sista metrarna inåt stranden vilket gjorde att det var något vanskligt att ta sig ut i simbart vatten. En annan egenhet (eller egentligen inte så var det överallt) var att det blev tvärdjup strax efter att vattnet nått en till knäna.  

Reuben och Vera hittade en lösning. De beslöt att istället för att dunkas gula och blå av stenarna i havet dämma upp den varma floden med vulkanvatten som  hade sitt utlopp till havet på stranden.

Så de byggde.

och byggde.

och byggde lite till. 

Jag vet inte varför havet ser så lugnt och stilla ut. I själva verket gick vågorna hur höga som helst.

En av många, många hortensior.